style by celine

Jag har ännu inte lagt upp mina underbara recept. Här kommer den första men inte sista receptet i bloggen. Denna kladdkaka/ chokladkaka är fantastiskt god och lovar att det blir en höjdare för en fredags kväll eller fest. Tips, gör chokladkakan dagen innan så smakar den ännu godare. Jag rekommenderar chokladfabrikens mjölkchoklad till den. Det är viktigt att ni använde er av en bra choklad.

Upplysningstiden är en av den västerländska kulturens viktigaste perioder då människan började ifrågasätta politiska och religiösa auktoriteter tack vare det naturvetenskapliga genombrottet. Världsbilden ändrades successivt genom Coopernicus, Galielis och Newtons upptäckter.

Robinson Crusoe i Daniel Defoes roman anse förkroppsliga upplysningsmänniskans ideal. Han klarar sitt liv genom att använda förnuftet och bygga vidare på sina erfarenheter. I 28 år överlever han på en öde ö där han skyddar sig från vildarna, bygger en trygg bostad och skaffar sig tillräckligt med mat. Jag som många andra känner en fascination över Robinsons förmåga att använda naturens resurser för att överleva. Han representerar tron på utveckling. Vetenskap och erfarenhet lägger grunden för ett tillfredsställande liv och för utvecklingen framåt. Därför tror jag att jag skulle känna mig hemma i diskussionsklubbar som Lunar Society i London där upplysningstankarna diskuteras bland vetenskapsmän som James Watt och Darwins farfar Erasmus Darwin eller bland encylopedisterna i Paris.

Men trots de vetenskapsskapliga framstegen kan man med Dijonakademin fråga ”har konsten och vetenskapen förädlat sederna?” (Den levande litteraturen, Ulf Jansson, s.104, 2004).

En person som tillhörde både upplysningstiden och romantiken var Jean-Jacques Rousseau. I sin syn på barnuppfostran är han en typisk upplysningsmänniska men samtidigt är hans svar på Dijonakademins fråga ett förebud om ett nytt sätt att se. Han visar hur äganderätt har gjort oss girigare och skapat sociala klyftor. Det stämmer med en grundtanke i romantiken: det var bättre förr. För romantiken stod känslorna i centrum. Man svärmade för det förflutna och ville återgå till naturen. Dessa tankar är också tilltalande för mig. Man kan till exempel läsa Robinson som en romantiker: ett återvändande till en paradisisk ö, till det förlorade paradiset. Det finns ingen självklarhet i att uppskattningen av Defoes bok visar att man enbart sympatiserar med upplysningen.

Det som lockar mig i romantiken är intresset för människans känsloliv och hennes mörka sidor. Vi har fått insikten att människan är en komplicerad varelse med drivkrafter som hon inte alltid förstår. Det illustreras av Mary Shelleys Frankenstein och Edgar Allan Poes skräckberättelser. Ur insikten om människans nattsida växte den moderna psykologin fram. Jag tycker om skildringar som finns i dagens skräckfilmer och deckarserier, typiska arvtagare till romantiken. Trots att det ligger så långt borta från den rationella självbild som jag har, måste lockelsen svara mot psykets mörka sidor.

De händelser som just nu skakar världen ställer frågan om utvecklingen på sin spets. Går den framåt eller har vi överskridit gränserna för vad människan kan kontrollera. Centralfiguren i upplysningstänkandet, Voltaire, rubbades i sin optimism av den jordbävningen och tsunami som förstörde Lissabon. Ännu idag med jordbävningen i Japan aktuell kan man fråga sig ”lever vi verkligen i de bästa av alla världar?”. Frågan är vem som kan vara en renodlad utvecklingsoptimist. Eller skulle vi vara lyckligare med att bara odla vår trädgård?

Mot bakgrund av dessa funderingar blir svaret på frågan "Är du en upplysningsmänniska eller en romantiker?” att som de flesta andra är jag både romantiker och upplysningsmänniska. Men optimismen i upplysningen gör att jag skulle hellre vilja verka på den tiden.

1. Sten Högnäs, (2003), Idéernas historia, s.109, Historiska Media

    

    

    

    

 

När skulle de inse att livet inte alltid bara handlar om pengar och status. Det finns mer i livet som bör värdesättas än pengar. Hur många gånger hade Cathy behövt höra på hur döttrar eller söner hade dragit skam över sina familjer genom att de hade umgåtts med fel sorts människor, det vill säga människor av fel rang, fel status, fel börd.

 

- Vi Thompsons skall inte behöva lida av samma sorts förnedring som Miltfords. Förstår du inte vilken gräslig situation deras dotter har försatt dem i? Hur kunde hon rymma med familjens betjänt? Inser du inte att alla pratar om dem och hånar dem för deras misslyckande som föräldrar? Vill du att även vi också skall bli skrattade åt? Cathy snälla, förstår du inte hur det skulle se ut för vår familj och vårt företags rykte? Vet du hur hårt din farfars far har arbetat för att bygga detta företag? Är en bondpojke verkligen värt det? Skall du låta allt det hårda arbete som har lagts ned gå i spillror bara för att du vill roa dig?

 

Faderns hårda ord ekade fortfarande i Cathys huvud fastän han var död sen en tid. Hon satt i familjens kontorsbyggnad och tittade på bilden av Benjamin i sin berlock som hon bar runt halsen. Mitt i rummet hängde en kristallkrona med levande ljus. En brasa värmde rummet och Cathy iakttog eldens sken och lyssnade på det sprakande ljudet. Hon vände blicken bort mot fönstret och tittade över herrgårdshuset som låg på andra sidan av trädgården. Där bodde hon nu med sina bröder och sin mamma. Dagen hade börjat med en klar himmel där solen lyste högt och inte ett enda moln syntes till. Men allt ändrade sig snabbt och nu syntes stora moln på himmelen. Snart skulle det bli mörkt. Vid den här årstiden kom natten snabbare och dagarna kändes kortare. Cathy drog en djup suck och lade ifrån sig pennan, skruvade igen bläckburken och stängde balansboken.

 

Tankarna gick till Benjamin. De korta stunderna de hade tillsammans var de mest intensiva och lyckliga ögonblicken för Cathy. De konverserade om allt mellan himmel och jord och i motsats till hennes familj lät han henne stråla, lät henne le och älskade henne för den hon var. Han utövade ingen press på henne att bete sig eller prata på ett visst sätt. Han ställde inga krav på vad hon skulle ha på sig eller på hur hon skulle röra sig. Hon var fri med honom. Hon kände sig trygg i hans famn och fick tillfälle till att ge uttryck för sina problem, alla sina drömmar och ett utrymme för att fantisera om framtiden. Hon kunde inte få nog av hans kärlek. Allt som påminde henne om honom saknade hon; hans doft, hans leende och hans varma andedräkt mot hennes kind när han kramade henne.

 

Livet med honom kanske skulle innebära för henne att ge upp stora herrgårdsfester och underhållande operakvällar. Men det bekymrade inte Cathy. Hon skulle till och med kunna tänka sig stå ut med ljudet av tupparnas galande på morgonen, stanken av gödsel i byn samt komposthögarna i bakgården bara för att vara med honom. Dessutom saknade hon hans familjs varma kalkstenshus med det lilla grönsakslandet och hans mammas goda köttfärspaj. Men hennes familj skulle nog aldrig kunna förstå, inte ens försöka. Hur kunde de? De hade aldrig varit kära, aldrig upplevt kärlek till något annat än pengar och makt.

 

Cathy hörde plötsligt sina bröder ropa i en skarp ton:

 

- Cathrine, Cathrine Thompson! Kom hit, nu! Vi behöver diskutera vissa angelägenheter. Det gäller gårdagen.

 

Snart skulle hon behöva ta upp det med dem. Hon behövde göra det, för sin egen skull. Hon kände frustationen över att alltid ses som en okunnig flicka som inte fick samma rättigheter i företaget som hennes bröder eller möjligheten att umgås med vem hon ville. Hon var också en del av familjens företag där hon vid sin faders sida hade hjälpt till med ekonomin, inköpet av de nya vävstolarna och försäljningen av bomullsvarorna men som kvinna hade hon inte äganderätt.

 

Men varför skulle det spela någon roll? Hon hade ju kunskaper om bomullsindustrin. Hon kunde ju starta på nytt. Få sitt eget liv med Benjamin som skulle behandla henne med mer respekt. De kunde flytta till Amerika där kvinnor hade fått rösträtt i vissa delstater.

 

Vad hindrade henne? Var hon rädd för att bli isolerad från sin familj? Är denna familj då en riktig familj om de inte ens försöker stödja henne eller försöker förstå henne och hennes behov? Men det kanske inte enbart var familjen som hindrade henne utan också hennes hemtrakt. Hur skulle hon kunna överge de vackra bergen som omgav byn, den friska doften av barrskogen efter regnet och ljudet av fåglarnas sång på våren.

 

Hon tittade på romanen som låg på kontorsbordet. Det var Goethes roman Den unge Werthers lidanden. Hon hade fått låna den av Benjamin och tänkte på Werthers ord: ”Måste det då alltid vara så, att det som skapar en människas lycka också måste bli källan till hennes olycka?”.

 

Cathy tog ett djupt andetag och en sista titt på Benjamins bild innan hon stängde berlocken och gömde den under sin blus. Sedan knöt upp det krulliga håret till en ordentlig boll och fäste den på plats med hjälp av spännen. Hon grep tag i sin bahytt som vilade på schäslongen bakom henne och med bestämda steg gick hon över till verandan. Där satt hennes bröder med varsin kopp te i de nyinköpta kinesiska porslinskopparna. De väntade på henne och när deras blickar möttes såg hon i deras ögon att det skulle bli en tuff strid.

 

- Var var du i går ikväll? utbrast Porter och rörde hastighet ner socker i sin tekopp.

 

- Du sa att du skulle åka till Angelica men hon visade sig vara på samma teater som vi med sin familj. Du var inte ens i närheten av dem! Vi vet hur det står till mellan dig och Benjamin. Du vet mycket väl vad pappa tyckte om arbetarklassen och vi vill inte heller att du tillbringar din tid med bondpojken. För det är han även om han har börjat sälja böcker, sade William och sträckte på ryggen innan han fortsatte i en högre ton:

 

- Medan Porter och jag jobbar hårt med att utveckla vårt företag så tillbringar du din tid med att förstöra det för oss. Ditt rykte kommer att påverka våra affärer. Jag förstår inte varför pappa ens lät dig ta del i företaget. Jag menar, du har inte bidragit med mycket annat än bokföringen.

 

Cathy försökte hålla sig från att säga något och bet ihop tänderna. Hon visste att hennes bröder hade fel. Hon hade bidragit mer i deras företag än vad de påstod. Om det inte hade varit för henne så skulle inte det så kallade familjeföretaget varit i goda händer. Ju mer dessa tankar kröp på henne, desto svårare blev det att hålla tillbaka alla känslor. Hon kände dock att det snart var dags för orden att ta form.

 

- Du får inte hålla på att umgås med honom! upprepade William och satte ner sin kopp på mahognybordet.

 

Porter tillade, den här gången i en mera bestämd ton:

 

- Det är så det blir när man låter kvinnor ha en del i männens affärer. Hur många gånger hade jag varnat pappa för detta? Men nej, hans lilla Cathy var inte som alla andra flickor. Hon var inte den naiva, ansvarslösa flickan, utan skulle kunna skilja mellan att roa sig och sin plikt. Men, än en gång bevisar det sig att ni kvinnor inte hör hemma i affärslivet. Ni har svagheten att prioritera era nöjen framför er plikt.

 

Porter spottade nästan ut orden och hans ögon var fylld av ilska.

 

Plötsligt var det som om en kall vind svepte om Cathy och hon såg hur det började regna. Det började med små lätta droppar som föll mjukt ner på gräsmattan. Men, successivt blev dropparna allt större och fler och snart öste regnet ner. Med en darrande röst som sedan blev högre och alltmer bestämd i tonen sa hon:

 

- En tredjedel av företaget borde ha fått vara MITT! Efter pappas död är det jag som har ägnat mest tid på att hålla vårt företag i god form medan ni har enbart förspillt er tid med att spela cricket. Men jag behöver faktiskt inte stå i er skugga. Jag kan stå på mina egna ben! Det är jag som har varit kärnan i företaget och utan mina insatser skulle vårt företag inte klarat sig. Vem var det t ex som rekommenderade att köpa in de nya vävstolarna? Det bedrog till att våra industrier kunde producera så mycket mer. Och förresten, var var du William när pappa blev lurad av de där tyska köpmännen? Du var inte ens i närheten då vi behövde dig som mest. Det var jag som räddade situationen. Det var jag som insåg hyckleriet som utspelade framför era ögon. Just då var du upptagen med att roa dig med borgmästarens dotter. Bara för att hon kommer från en finare familj så hade pappa eller någon annan inga invändningar. Ni har inte rätt att kritisera mina insatser i företaget. Jag har jobbat hårt men inte fått en rättvis bemötande från er. Därför tänker jag ta mina egna steg och inte längre vara bakom er skugga.

 

Cathys ord satt rätt. Hon kände sig stolt och nöjd. Hon behövde inte längre vara den snälla, generösa och toleranta systern som hon hade varit i alla dessa år. Nu var det hennes tur att yttra sig och att inte låta någon komma i vägen. Hon såg hur hennes bröder tittade häpna på henne och ingen av dem visste vad de skulle säga. Det var inte alls vad de förväntade sig.

 

Hon gav sina bröder en sista blick innan hon gav sig ut i den dyblöta trädgården. Hon trampade i det fuktiga och kalla gräset och kände hur hennes fötter blev våta i de guldbroderade sandaletterna. Hon tog snabbare och snabbare kliv över gräsmattan tills hon kom fram till familjens nyklippta häck. Den hoppade hon hastigt över och började springa. Regnet hade lugnat sig och månen skymtade. Dess svaga gula sken lyste lätt över Cathy och hon kände en stor lättnad i bröstet. Allt som nu var viktigt för henne var att hon skulle börja ett liv med Benjamin. Den som skapade hennes lycka behövde inte också bli hennes olycka! Där har du fel Werther, tänkte hon. Hon kanske inte riktigt visste hur det skulle gå men det spelade ingen roll. Hon kände bara att det skulle ordna sig och aldrig hade livet känts så härligt förut!

Ett år innan Alfred Nobel dog, år 1895, skrev han ett testamente där han bestämde att hans pengar skulle gå till årliga priser inom kultur och vetenskap. Syftet med priserna var att belöna människor för deras kulturella och vetenskapliga framsteg.

Litteraturpriset tillhör ett av de fem Nobelpriserna och Nobel ansåg att Nobelpriset i litteratur skulle gå till den som hade producerat det mest utmärkande verket "i idealisk rigtning” ⁽¹⁾.

Nobelpriset i litteratur är ett väldigt omdiskuterat pris. I olika blogginlägg och artiklar kritiseras priset. Kanske för att det handlar om mycket pengar? Det väcker frågan: vad är prisvärt i litteratur?

Det diskuteras t ex om författarens politiska uppfattningen skall spela roll för priset. Utnämningen av årets Nobelpristagare i litteratur Mario Varga Llosa har blivit ett ämne för en stor politisk diskussion. Zaramsis blogg: http://www.zaramis.nu/blog/, tar upp Llosas anti-demokratiska åsikter. Han har gett stöd till kuppförsök i Latinamerika och Zaramsis anser Llosa vara en ovärdig Nobelprisvinnare. Denna diskussion tas även upp i en artikel publicerad av Tobias Brandel i Svenska Dagbladet med rubriken Pristagare som väcker känslor (2010-12-07).

Sådana bedömningar har väckt åsikter om att nobelpriset i litteratur borde avskaffas. Det kan man läsa om i blogginlägget Är det dags att avskaffa nobelpriset i litteratur, publicerat den 1 oktober 2010 på bloggsidan http://buttertarordet.blogspot.com.

Personligen tycker jag att Nobelpriset i litteratur har många fler fördelar än nackdelar och därmed bör få vara kvar. Det är ett utmärkt sätt att stimulera författare i hela världen och visa på framstående verk. Det skiljer sig från de andra litteraturpriserna i Sverige som tex Augustpriset där enbart svenska författare belönas.

Dessutom ger Nobelpriset Sverige hög prestige utomlands. Den festliga inramningen betyder att miljontals människor följer nobelprisutdelningen.

En nackdel med Nobelpriset är dock den ojämna geografiska fördelningen. Det är oftast författare från västvärlden som blir nominerade. Det har funnits några enstaka författare med andra kulturella bakgrunder, som exempelvis den indiska författaren Rabindranath Tagore och den arabiska författaren Naguib Mahfouz men detta har tidigare skett väldigt sällan. Anledningen till det kan vara att Svenska Akademiens medlemmar är svenskar och måste så vara. Det är säkert därför svårt att bedöma verk från andra språkområden. Därmed uppstår det ett hinder för Svenska Akademien att döma dessa verk likvärdigt med västerländska.

Trots ovanstående har det på senare år utnämnts fler författare från andra delar av världen. Och jag ändå tror att akademien strävar efter att föra fram en rättvis representation av kandidater där författare som har varit internationellt fullkomligt okända har belönats. Det är ju öppet för förslagsställare från hela välden att rekommendera sina länders författare.

Men, svårigheten är större att bedöma Alfreds Nobels avsikt med priset att tjäna mänskligheten i idealiskt riktning. Idag är antalet författare i världen mycket stort och det kan aldrig bli rättvist. Vad som är idealiskt riktning är också svårt att säga.

Men diskussioner som följer valet av författare är till nytta för litteraturen kan de flesta nog hålla med om. Skada kan det väl knappast göra?

(1)http://nobelprize.org/alfred_nobel/will/testamente.html

I Pär Lagerkvists roman Dvärgen får vi möta en 26 tum lång och skägglös dvärg med ett något för stort huvud. Dvärgens utseende kanske är likt ett barns men hans personlighet är snarare en djävuls. Pär Lagerkvist utgav romanen år 1944 och den blev ett av de mest framstående verken inom svensk litteratur under 1900-talet.

Handlingen utspelar sig under renässansen vid ett italienskt hov.  Man får följa huvudkaraktären Dvärgen vid hovet och händelseförloppen beskrivs enbart ur hans synvinkel. Dvärgen framstår som en oerhört känslokall och bestialisk figur med ett behov av grymhet och ondska. Han förstår sig inte på kärlek och yttrar flera gånger i romanen sin avsky för den:"Kärleken är alltid någonting vedervärdigt".

Det centrala temat i boken verkar vara behovet av makt och glorifiering av våld. Detta maktbehov och denna längtan efter dominans finner man redan på första sidan då Dvärgen antecknar ”När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg” (sidan 8). Josafat är en annan dvärg vid hovet.

Dvärgen kan ses som en symbol för ondska och genom att berättelsen skildras från ett förstapersonsperspektiv kommer man ondskan närmare. Att romanen skrevs under andra världskriget kan också vara en förklaring till varför Lagerkvist valde just detta berättarperspektiv. Han kan ha blivit påverkad av den groteska och onda sidan av människan.

Att han låter berättelsen utspela sig under renässansen, kan också vara en påminnelse om att mänskligheten står inför en ny tid. Vi finner här t ex maestro Bernardo som har likheter med Leonardo da Vinci och hans ifrågasättande och nyfikenhet.

Men jag anser att med de krig och blodiga händelser som gestaltas i romanen kan man förlägga handlingen till vilken historisk tid som helst och därmed också blir den betydelsefull i dagens samhälle. Dvärgen påstår att världen skulle vara galen om inga flera krig skulle finnas och att det är rena floskler att påstå att man kan ändra på världsordningen. Människor verkar inte vara kapabla att leva i harmoni och fred. Ondskan följer oss som en skugga, precis som Dvärgen följer fursten. Och även om man försöker förtrycka ondskan, som fursten försöka göra mot slutet av romanen, så kan den inte kuvas. Man kommer att behöva den igen och kommer att skicka bud efter den.

Romanen kanske inte riktigt är en semesterläsning. Men eftersom den behandlar mänskliga frågor om ont och gott, så blir den ändå läsvärd. Yngre läsare får dock kämpa en del för att identifiera sig med bokens berättelse.

Efter att ha läst Jan Gullious bok: Ondskan blev jag väldigt fascinerad över hur huvudpersonen Erik, försökte bekämpa de orättvisa skolstadgarna och en så grym kamratuppfostran. Diskussionerna mellan Erik och hans rumskompis berörde ytterst kontroversiella frågor om just ondska och hur den skall bli bemött, inte enbart i skolan men även ute i världen. Jag fastnade speciellt för vad Erik påstod: ”Man måste slåss mot ondskan. Man måste alltid göra det, man kan inte säga att man ska göra det någon annan gång” (sidan 198). Det faktum att Erik yttrar ett så modigt påstående fick mig att fundera på hur världen vore om personer som Erik inte fanns. Det är ingen nyhet att vi har levt och fortfarande lever i en värld präglad av ondska och maktgiriga människor. Vi tycks inte kunna undvika det.  Citatet förmedlar till mig att om man förblir passiv som Pierre och de andra av Eriks klasskamrater, då tillåter man ideologier som tex nazism och rasism att uppstå.

En annan anledning till varför jag fann citat viktigt, var på grund av att det fick mig tänka vidare på ondskan i dagens värld. Tex i en nyligen publicerad artikel i Svenska Dagbladet med rubriken Ta extremismen för vad vad den är (2010-12-30) av Kaj Schueler. Schueler bevisar på ondskans närvaro i dagens samhälle genom att belysa en del extremreligiösa rörelser. Han säger att: ”de eventuella hoten och terroraktiviteterna bör inte underskattas, samtidigt som de inte får skrämma oss till tystnad eller självcensur.” Detta understryker Eriks budskap om att vi bör ta itu med ondskan och visar att den är närmare till oss än vad vi tror.

Jag rekommendera er att läsa Kaj Schuelers artikel om dagens terrordåd och religiösa hot. Länken till artikeln finner här nedanför. Och fråga er själva: skall vi stänga ögonen och låtsas att ondskan är obegriplig? Eller skall vi bemötta den med öppna ögon?

http://www.svd.se/kulturnoje/mer/kommentar/ta-extremismen-for-vad-den-ar_5838271.svd

 

Carl Rudbeck visar i sin artikel Det finns ingen helsvensk kultur, publicerad på Sydsvenskans hemsida: www.sydsvenskan.se (2010-12-13), att det inte finns en ren svensk kultur och att subkulturer behöver existerar sida vid sida för att berika varandra. Med exempel och inte utan ironi påpekar han konsekvenserna av en så kallad inhemsk kultur. Han undrar vad som kan ses som genuint svensk litteratur och om det skulle finnas plats för författare som tex Gunnar Ekelöf som var påverkad av muslimska tänkare.

Dessutom hävdar han att nationalistiska resonemang bygger på okunnighet och är orealistiska eftersom all kultur och konst oftast formas genom blandningar av olika traditioner. Rudbeck tar Lars Gullins och Jan Johanssons blandning av svart gettomusik och svensk folkmusik som exempel på fruktbara kulturmöten. Picasso är ytterligare ett exempel som han tar upp på hur framgångsrik kreolisering dvs blandning av konstriktningar och kulturer är.

Han understryker också att de som har försökt skapa konst ur enbart nationalistiska visioner har oftast förstört konst och att konst med dessa syften snabbt har blivit irrelevanta i dagens globala värld. Enligt Rudbeck behövs multikulturalismen för att möjliggöra ”det bästa som tänks, skrivs och skapas”.

Här kommer en referat som jag har skrivit och rekommenderar er att fundera på författarens åsikt.

Tack för de snälla kommentarerna till mitt första utkast. Här kommer andra utkastet till min novell med lite mer miljö och person beskrivningar. Jag hoppas att ni finner den ännu bättre.

Anders Linders publicerade ett ytterst intressant blogginlägg (http://blog.svd.se/ledarbloggen/2010/12/10/men-om-lararna-inte-har-tid-att-undervisa/) med rubriken: Men om lärarna inte har tid att undervisa? den 10 december 2010. Linders hävdar att en stor diskussion kring svenska elevers sjunkande kunskapsnivå pågår efter att en PISA-rapport har bekräftat detta. Han påpekar att diskussionerna kring ämnet oftast inte tar hänsyn till hur lärarna tillbringar sin arbetstid. Enligt Linders är problemet att lärare inte får tillräckligt mycket tid för att undervisa. Han illustrerar problemet genom att citera läraren och SvD-läsaren Eva-Lotta Fors mejl. I citat framgår det att mycket av lärarens arbete går åt att dokumentera och utvärdera. Linders ifrågasätter om dessa uppgifter hotar undervisningen och avslutar inlägget med en rekommendation om att frågan bör studeras.

Jag anser att Anders Linders tar upp en viktig fråga. Det är oerhörd synd att kunskapsnivån bland elever sjunker i Sverige. Utbildning är a och o för människan och ett krav för att få ett välfungerande samhälle. Men om lärarna inte får tillräckligt med tid för att undervisa och stödja elever finns det en stor risk att elever blir mer omotiverade i skolan och att en mindre antal elever önskar vilja fortsätta studera. Ungdomarna är vår framtid och det bör läggas mer vikt på att de skall utbildas. Det är just därför som lärarna har en väsentlig roll då de har möjlighet till att ge sina elever de kunskaper som behövs i livet och kan stödja dem då de möter olika hinder. Lärarnas roll är däremot inte att administrera eller att vakta under skolrasten och hålla föräldrakontakter. Det borde skoledare, vaktmästare och psykologer ta hand om. Syftet med vissa av de extra uppgifter som lastas på lärarna är kanske gott i sig, men jag anser ändå inte att dessa bör vara obligatoriska.

Jag ifrågasätter varför skoledare, administratörer och sekreterare behövs om lärarna måste göra deras arbete också? Politiken i Sverige har ett gott syfte där allas åsikter och värderingar framhävs och där vi vill se till att vi har ett välorganiserat samhälle. Men, ibland glömmer vi också bort att vi måste vara mera effektiva och koncentrera oss på det väsentliga, dvs hur vi kan förbättra undervisningen i skolorna.Om läraren kanske får mer tid till att fokusera på skolundervisningen så kanske detta leder till mer motiverade elever. Jag kommer ihåg att jag lärde mig bäst och tyckte att lektionerna var roligast då jag hade lärare som var villiga att lära ut och som hade tid för att hjälpa mig. Men hur kan vi begära att lärare skall kunna hålla sig 100% motiverade och engagera sig då de hela tiden måste syssla med andra mindre relevanta sysslor?

Dock vill jag poängtera en svaghet i Linders slutsats vilket är att han enbart tar upp en lärares synpunkter och erfarenhet som stöd för sin argumentation. Han kanske borde ha undersökt detta lite mer innan han ifrågasätter om det finns en korrelation mellan elevernas sjunkande kunskapsnivå och lärarens undervisningstid. För att en lärare som får elevernas fulla uppmärksamhet har alltid stora kunskaper i sitt ämne. Det förutsätter att lärarna har tid att hålla sina kunskaper aktuella och en rimlig undervisningstid.