Ondskan är evig
I Pär Lagerkvists roman Dvärgen får vi möta en 26 tum lång och skägglös dvärg med ett något för stort huvud. Dvärgens utseende kanske är likt ett barns men hans personlighet är snarare en djävuls. Pär Lagerkvist utgav romanen år 1944 och den blev ett av de mest framstående verken inom svensk litteratur under 1900-talet.
Handlingen utspelar sig under renässansen vid ett italienskt hov. Man får följa huvudkaraktären Dvärgen vid hovet och händelseförloppen beskrivs enbart ur hans synvinkel. Dvärgen framstår som en oerhört känslokall och bestialisk figur med ett behov av grymhet och ondska. Han förstår sig inte på kärlek och yttrar flera gånger i romanen sin avsky för den:"Kärleken är alltid någonting vedervärdigt".
Det centrala temat i boken verkar vara behovet av makt och glorifiering av våld. Detta maktbehov och denna längtan efter dominans finner man redan på första sidan då Dvärgen antecknar ”När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg” (sidan 8). Josafat är en annan dvärg vid hovet.
Dvärgen kan ses som en symbol för ondska och genom att berättelsen skildras från ett förstapersonsperspektiv kommer man ondskan närmare. Att romanen skrevs under andra världskriget kan också vara en förklaring till varför Lagerkvist valde just detta berättarperspektiv. Han kan ha blivit påverkad av den groteska och onda sidan av människan.
Att han låter berättelsen utspela sig under renässansen, kan också vara en påminnelse om att mänskligheten står inför en ny tid. Vi finner här t ex maestro Bernardo som har likheter med Leonardo da Vinci och hans ifrågasättande och nyfikenhet.
Men jag anser att med de krig och blodiga händelser som gestaltas i romanen kan man förlägga handlingen till vilken historisk tid som helst och därmed också blir den betydelsefull i dagens samhälle. Dvärgen påstår att världen skulle vara galen om inga flera krig skulle finnas och att det är rena floskler att påstå att man kan ändra på världsordningen. Människor verkar inte vara kapabla att leva i harmoni och fred. Ondskan följer oss som en skugga, precis som Dvärgen följer fursten. Och även om man försöker förtrycka ondskan, som fursten försöka göra mot slutet av romanen, så kan den inte kuvas. Man kommer att behöva den igen och kommer att skicka bud efter den.
Romanen kanske inte riktigt är en semesterläsning. Men eftersom den behandlar mänskliga frågor om ont och gott, så blir den ändå läsvärd. Yngre läsare får dock kämpa en del för att identifiera sig med bokens berättelse.
